-Det är ju Hedda! Ja, visst ja! Vi busade hon och jag och hon bet och drog i min högra arm, inte jättehårt men det kändes så nu är jag full av blåmärken.Hedda är svärföräldrarnas fina vorsteh hund som just nu befinner sig i tonåren och älskar att busa.
Vad hände då på förlossningen undrar ni förståss ? Vi hade blivit avlösta på morgonen och var på väg hem när det plötsligt larmade på rum8 och en blivande barnafader kom ut och skrek:
-Sköterskan har svimmat!
-Va! tänkte jag, har Lena svimmat?
Rusar in på salen och där ligger en av de nya undersköterskorna på golvet helt gråvit i ansiktet. Anna håller upp hennes ben,flera andra står runt omkring henne och de blivande föräldrarna tycker så synd om henne och jag säger tyst till pappan lite på skoj att:
-Det händer ibland att någon svimmar på salen men det brukar vanligtvis vara papporna.
-Ja ,det kan jag förstå sa han.
Här kan hon i alla fall inte ligga. Anna hämtar ett rullbord som vi får upp henne på och drar ut henne i personalrummet. Det var väldigt synd om henne, hon kände sig väldigt dum men det är sånt som kan hända den bästa.Hon läste tydligen till läkare och hade varit med på operationer så hon kunde inte fatta hur det hade gått till, allt Lena skulle göra inne på salen var att undersöka hur mycket öppen patienten var. Jag funderade på om hon hade ätit ordentligt på morgonen?
Tur i alla fall att vi fick ut henne för sisådär 20 min senare blev det barn inne på salen. Ett minne för livet blev det nog för de inblandade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar